Rapport från Kommunfullmäktige – Långa debatter och högt tonläge
Precis som vi vant oss vid var listan med interpellationer galet lång. Med de långa debatter som skulle komma att uppstå under sammanträdet så innebar det att i alla fall hälften av dem sköts framåt till nästa fullmäktige. Långsiktigt är det inte hållbart överhuvudtaget. Sammanträden kidnappas av ändlöst långa och många frågeställningar som ofta inte på något sätt lever upp till kommunallagens definition om ”frågor av större vikt för kommunen”. Vilket innebär att massor av tid används till att debattera småsaker som skulle ha kunnat besvaras av kommunens kundtjänst eller ett besök på kommunens hemsida.
Inledningsvis var det Socialnämndens ordförande Iosif Karambotis som fick svara på frågor. Först gällde det utevistelse på kommunens vård och omsorgsboenden. När brukares nöjdhet mäts i årlig brukarundersökning så redovisas ett lågt resultat för just möjligheten till utevistelse. Något som vi delar med andra kommuner i norra Sverige. Ju längre upp i landet vi kommer ju lägre är i princip resultaten. Något som naturligtvis är en del i förklaringen. Iosif var också tydlig med att det viktigaste att komma ihåg är att det är brukarens egna önskemål som i första hand styr vilka aktiviteter som bör genomföras.
Nästa fråga till Iosif gällde språkkrav inom äldreomsorgen. Här kändes det som att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kom till debatten taggade till tänderna. Frågan hade lyfts av Moderaterna redan förra fullmäktige och utannonserats från Sverigedemokraterna att den skulle komma redan då. Detta hade helt uppenbart tagits fasta på då en hel rad ledamöter hade direkta frågor till Sverigedemokraterna. Partiets gruppledare som ställt interpellationen påpekade helt rimligt att det i första hand är tanken att det är han som interpellant som ställer frågor i debatten. Men samtidigt finns debatttid efter frågorna besvarats och där bör även Sverigedemokraterna kunna svara på frågor. Speciellt den egentligen enda fråga som alla ville ha svar på. Hur tycker Sverigedemokraterna att Socialnämnden ska göra för att hitta tillräckligt mycket personal när det tydligt finns brist? Speciellt då om kraven ska ställas ännu högre på språkkunskaper. Den frågan besvarades aldrig.
Den långa talarlistan på frågan kring språkkrav gjorde att bara två ytterligare interpellationer hanns med under den tid som finns avsatt för ändamålet på sammanträdet. Dessa gav inte heller upphov till några egentliga diskussioner. Istället gick fullmäktige vidare till beslutsärenden och rejält med debatt uppstod när man kom fram till de motioner som fanns att behandla. Först gällde det vaccinationer av skolpersonal där diskussionen blev märkligt lång. Svaret från För- och grundskolenämndens ordförande att nämnden följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer borde rimligen ha varit ett mer än tillräckligt svar. Om det är något vi lärt oss från pandemiåren så är det väl att låta experter, epimideologer och ansvariga myndigheter avgöra den typen av frågor. Inte gissningar från politiker, men där fanns det flertalet i oppositionen som inte höll med.
Ännu mer debatt blev det kring motion om att ta fram en ny modell för avhopparverksamhet för unga som hamnat i en kriminell livsstil. Även här skulle jag hävda att svaret var väldigt rimligt. Socialtjänsten tillsammans med Polisen har en upparbetad rutin för exakt den frågan och den följs dessutom upp årligen för att bägge parter ska kunna förändra den om det skulle ha synts behov antingen från Polisen som kan fånga upp unga kriminella eller Socialtjänsten som har insyn i social problematik hos unga och familjer. Med detta ville inte heller sig oppositionen nöja utan även här var det känslor hos de egna partierna och ”vad man hört” som låg till grund när man hävdade att det som finns inte räcker till. Från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet stod vi dock fast vid att det är Socialtjänsten och Polisen som ska avgöra det. Inte vi politiker.
Nästa motion blev diskussionen ännu ett snäpp längre. Motionen gällde att oppositionen vill att kommunen ska göra vad de kallade en ”kulturresa inom näringslivet”, inspirerat av en M/KD/SD-led kommun söderut. Det man inte nämnde var att den modell som den kommunen arbetar efter har också Skellefteå kommun redan beslutat att också arbeta efter, så ”resan” pågår redan här också. I motionen resonerades dock också en hel del om Svenskt Näringslivs ranking av kommunernas näringslivsklimat. Utifrån det blev diskussionen lång. För det finns helt uppenbart olika syn på vilket värde en sådan ranking har och bör ha. Från Socialdemokraterna påpekade Martin Hedqvist att bara 3% av Skellefteås företag har besvarat den enkät som ligger till grund för rankingen. Det underlaget är direkt undermåligt, det dras stora slutsatser utifrån så få röster. Annamaria Hedlund ställde frågan till oppositionen hur deras egen reaktion skulle bli om Socialdemokraterna skulle föreslå en kulturresa utifrån ett svagt underlag från Svenskt Näringslivs motpart LO? Men det ville ingen svara på. Min egen bild är att rankingen ska ses som exakt vad den är. En partsinlaga från en organisation med en tydligt politisk agenda där frågeställningarna och resultaten sammanställs utifrån hur väl man bedömer att kommunerna uppfyllt deras egen politiska målsättning. Flera kommuner har de senaste åren gått ut med att man bortser från resultaten helt just utifrån detta faktum. Något som jag finner helt rimligt.
Den sista fråga på dagordningen som gav upphov till en lång och ständigt åter växande talarlista var den om att utöka delegation gällande förändringar av den inomkommunala kollektivtrafiken. Frågan handlar i grunden om att Skellefteå kommun kommer att direkttilldela hela den kollektivtrafik som sker inom kommunen till Skellefteå Buss. Att driva kollektivtrafiken i egen regi är en möjlighet som kommunen har och när vi tittar på hur kollektivtrafiken fungerar i privat jämfört med offentlig regi så är den bedömning som majoritetspartierna i Skellefteå kommit fram till att det gynnar kommunens innevånare att kommunen ansvarar för kollektivtrafiken. Så kan vi säkra att bussen går till hela kommunen, även de delar som har få innevånare och lönsamhet är svår, om inte omöjlig, att uppnå. Det ger också en möjlighet till långsiktighet i planering och prissättning. Alla kommuner subventionerar kollektivtrafik, det går inte att utföra på ett rimligt sätt annars. Om kommunen då ändå står med notan känns det för mig rimligt att även behålla rådigheten över hur trafiken ska utföras.
Under sammanträdet var en gymnasieklass på plats på åskådarläktaren. Det har inte hänt så länge jag har suttit i fullmäktige i alla fall. Jag befann mig av en slump utanför fullmäktigesalen när ungdomarna lämnade sammanträdet. Överhörde då en av besökarna säga till sin lärare:
– Vi kommer kanske tillbaka nästa vecka också!
Om det är reaktionen på att sitta och lyssna på fullmäktige en timme så måste vi ju i alla fall göra någonting rätt!
/Magnus, Politisk Sekreterare